Solidaritetshuset Föreningshistoria

Läs om Solidaritetshuset
- från idé till handling:


Solidaritetsrörelsens Hus

Ut ur skrubbarna – nu behöver vi något rejält!
Så löd rubriken på vårt första kampanjblad från 1979 för ett gemensamt hus. Som vinjett hade vi valt ett fotomontage av Slottet med neonskylten Solidaritetsrörelsens Hus uppe på taket. Vi menade, att de frågor vi arbetade med var väl så viktiga, som de som behandlades innanför slottets och etablissemangets murar och förtjänade bättre lokaler än de ruffiga skrubbarna nere i källarplanen vi vanligen var hänvisade till.

Kåkgruppen
Kåkgruppen (1979-1982) var förstadiet till det som idag är Solidaritetsrörelsens Hus. Gruppen bestod av representanter för Afrikagrupperna, Chilekommittén, Tidskriften Kommentar, Svalorna och UBV (Latinamerikagrupperna). Syftet var att hitta ett gemensamt hus, där föreningar som arbetade i solidaritet med tredje världen kunde få egna föreningslokaler och samtidigt dela på gemensamma lokaler och utrustning. Mindre föreningar som inte hade råd med egna lokaler skulle kunna få tillgång till mötesrum och viss kontorsutrustning.

I början av 1980 höll Kåkgruppen flera informationsmöten om planerna på ett gemensamt hus. Detta ledde till att fler föreningar efterhand hörde av sig: Emmaus, Internationella Arbetslag (IAL), Svensk-Filipinska och Uruguaykommittén, för att nämna några. Den viktigaste uppgiften blev att uppvakta kommunen och inventera tänkbara lediga hus som förvaltades av Stockholms Stad.

Kåkgruppen var en löst sammanhållen arbetsgrupp. För att bli betrodda bland myndigheter och politiker insåg vi ganska snart, att vi måste ombilda oss till en ekonomisk förening. Vid ett konstituerande möte den 3 september 1980 bildades SHEF (Solidaritetsrörelsens Hus Ekonomisk förening). Det skulle dock dröja ytterligare två år innan vi hittade vårt hus.


Marknadsmässiga hyror
En anledning till denna tid av motvind var att den borgerliga majoriteten just fastlagt principen om att tillämpa marknadsmässiga hyror i lokaler som förvaltades av kommunen. Alla objekt som vi eller kommunen presenterade utbjöds till hyror som låg långt över vår ekonomiska förmåga. Vi kunde inte acceptera att marknadsmässiga hyror skulle gälla för organisationer som arbetade ideellt och i solidaritet med tredje världens folk. SHEFs arbete inriktades därför på kommunens fastighetspolitik och att söka stöd bland politiker för en hyressättning som grundade sig på fastighetens självkostnad och brukshyror utifrån principen om självförvaltning.

Under tiden fick SHEF hålla till nere i skrubbarna och organisera arbetet efter bästa förmåga. Så småningom vaskade vi fram ett hus. Vi lyckades inte ändra på principen om marknadsmässig hyra, men vi såg huset på Barnängsgatan 23 som ett möjligt alternativ, trots den höga hyran. Efter många och långdragna förhandlingsrundor skrev vi under kontraktet med kommunen och den 1 oktober 1982 kunde föreningarna börja flytta in.


En möjlighet att vidga solidaritetsarbetet
Med ett gemensamt hus såg vi möjligheten att vidga solidaritetsarbetet och bättre föra ut information om tredje världen frågorna. Även den inbördes solidariteten föreningarna emellan kändes viktig. Vi hade många tankar om vad vi ville göra med huset, bland annat inrätta ett u-landsbibliotek, ett tredje världens bildarkiv, världshandelsbutik, utställningsverkstad, gemensamt tryckeri, bokcafé och gemensamma samlingslokaler.

En del av våra ambitioner har under årens lopp förverkligats, medan andra har fått omprövats och läggas ner. Det gemensamma biblioteket, det som idag är Världsbiblioteket, är en av våra drömmar som har kunnat förverkligas. Många föreningar förfogade, var och en för sig, över en bred och varierande litteratur och tidskrifter från tredje världen. I biblioteket har dessa gjorts åtkomliga för allmänheten och därmed vidgat intresset för solidaritets- och utvecklingsfrågor.


Renovering
Det största bekymret under våra första år var att få in full hyrestäckning för alla lokalerna, totalt drygt 1 200 kvm (exkl. annexet – se nedan). Flera av medlemsorganisationerna var små och hade det svårt att klara den marknadsmässiga hyran. Men tack vare lån från de större organisationerna (Afrikagrupperna och UBV) och ett SIDA-stöd de första åren kunde vi med stora ansträngningar klara av årshyran till kommunen. Några år senare lyckades vi omförhandla hyreskontraktet och få en något lägre årshyra mot att SHEF svarade för en större del av förvaltningen av huset.

Ombyggnaden och inredningen av flertalet lokaler till föreningslokaler orsakade mycket arbete. Tidigare hade huset använts av Landstinget som Hjälpmedelscentral och som rehabiliteringsverkstäder. Allteftersom föreningar visade intresse av att flytta in i huset försökte vi också anpassa lokalerna efter deras önskemål. Många föreningar ställde gärna upp med frivilliga, men för huset som helhet, i synnerhet då byggnaden är K-märkt, var det viktigt att inte tillåta alltför stor amatörmässighet i renoveringsarbetet. Vi försökte arbeta efter en gemensam upprustningsplan och bland annat få våningsplan och entréhallar i en enhetlig stil. Det var alltid ont om pengar och SHEF måste hushålla med en knaper kassa för renoveringar och ombyggnad.


Kampen om annexet
Den anskrämligaste delen av huset var länge annexet (ca 350 kvm), med bland annat en rostig och trasig fasadbeklädnad i korrigerad plåt och läckande tak. I kontraktet skrevs det in en klausul om att den enbart kunde disponeras i avvaktan på rivning. Men i mitten på 1980-talet blev vi intresserade av att få behålla annexet och rusta upp det.

Åter kom vi konflikt med kommunen som ihärdigt höll kvar vid rivningskravet. Annexet räddades bokstavligen av vår första vaktmästare Axel Österman, som med all sin pondus körde iväg fastighetskontorets elektriker som hade fått i uppdrag att montera ner annexets el-central. Kort därpå kom gräv- och entreprenadmaskinerna som skulle inleda rivningen, men även dessa fick återvända med oförrättat ärende.

En ny febril kamp mot kommunen började. Vi anlitade en arkitekt som gjorde nya ritningar över annexet. Vi sökte politiskt stöd för att ändra den gällande områdesplanen. Vi sökte uppbackning bland kulturfolk som kunde ställa sig bakom kravet på att det gamla magasinet från 1782 gick att förena med en annexbyggnad. I kommunens detaljplan 1990 var annexet borttaget. Först 1996 kunde vi andas ut. Rivningsbeslutet ändrades och i den nya detalj- och områdesplanen fanns annexet med.


Hotet från privatiseringsvågen
I början på 1990-talet hade Stockholms Stad kommit långt i utförsäljningen (privatiseringen) av de kommunala fastigheterna. Herrgårdsbyggnaden i Barnängsområdet var redan i privat ägo och SHEF såg med fasa på vad som skulle hända med hyrorna om vi skulle få en privat hyresvärd. Vår princip hade hela tiden varit att behålla kommunen som hyresvärd och kunna självförvalta huset till en lägre bruksvärdes hyra. Med kommunen som hyresvärd fick vi bland annat hjälp med fasadrenoveringen 1986, men kommunens nya fastighetspolitik tvingade emellertid SHEF att söka andra lösningar.

Därmed inleddes en ny fas i kampen om Solidaritetshusets existens - att friköpa huset för att kunna fortsätta den solidariska och självförvaltande uppgiften för SHEFs medlemmar. Även här hamnar vi i en motvindsperiod. Varför skulle kommunen sälja till oss i en tid då det fanns köpstarka fastighetsspekulanter – och dessutom i ett område (se Hammarby Sjöstad) som började bli åtråvärt ur mark- och stadsplanesynpunkt?

Efter nya uppvaktningar hos kommunen och politiker samt med stöd av den positiva bild av Solidaritetsrörelsens Hus som SHEF under åren skapat, kunde vi i oktober 1996 nå fram till en principöverenskommelse om att få förvärva huset. Under 1997 förhandlas om villkoren (köpeskillingen och äganderätten). Från och med 1998 äger SHEF huset (med vissa restriktioner i äganderätten vid en eventuell försäljning), men inte marken som huset står på. Vi förfogar över den vackra gårdsparken som inramas av de övriga K-byggnaderna i det historiska område som en gång i tiden var Barnängens Textilfabriker.


Solidariska lösningar i framtiden
När vi ser tillbaka på den nu 35-åriga epoken kan vi konstatera att Solidaritetshuset mer än väl uppfyllt de syften vi hade med ett gemensamt hus. De många föreningar som under årens lopp verkat i huset har bidragit till och främjat det spännande och mångkulturella arbetet med tredje världen frågorna. Huset genomströmmas av besökande som vill veta mer eller är nyfikna på vad vi håller på med. Vi får dagligen bevis på att det behövs ett hus där solidaritet med tredjevärlden och hållbar hushållning med jordens resurser står i centrum. De stora och svåra frågor som ligger i vår egen tid och den som kommande generationer ska möta kräver solidariska lösningar.

Ralph Praming, augusti 2003
Afrikagruppernas representant i fd. Kåkgruppen m.m.
Uppdaterad juni 2016